Strumpsortering

Dagarna rusar och det är svårt att riktigt hinna med. De senaste veckorna har vi trots detta hunnit med både dop och skolavslutning. Inför dopet i maj kom min pappa redan veckan före och min mamma stannade några veckor efter så vi har fått massor av ovärderlig hjälp. Jag har dessutom mängder av uppslag till blogginlägg men så fort jag tänker mig en stund framför datorn är det någon som behöver vyssas eller ammas. Denna utvecklingsfas har pågått sedan strax innan tre månaders ålder och verkar nu äntligen börja fasas ut - fingers crossed. Kvällstid har det bara varit famnen som duger så det är knappt jag hunnit gå på toaletten utan att det orsakat skrikfest. Den uppenbara nackdelen med att ha bebisar i denna fas är att det blivit väldigt knappt med sömn vilket i sin tur innebär att det blir knappt med energi för sådant som inte är "måsten". Det som ändå varit lite plus är att jag, eftersom jag ändå inte kunnat fixa med något förutom bebisarna, har kunnat se en del Netflix. Det har bland annat blivit Anne with an E som jag sett tillsammans med barnen.

Våren har gjort entré med stormsteg så utomhusaktiviteter som promenader och trädgårdsarbete har haft stor dragningskraft på mig. Det är väldigt ineffektivt att ha många småbarn så alla projekt blir lite rumphuggna. Just nu är följande projekt i luften: att röja ur tvättstugan/garaget, att få spjälsängen i användbart skick samt ordna så att den får en lämplig placering (och få småtvillingarna att sova i den), att beskära häcken mellan oss och grannen samt förbereda för en uteplats på en nytillkommen platå i hörnet av vår tomt. Sen är vår källare bokstavligen ett bombnedslag sedan i vintras men detta kräver allra minst ett halvårs arbete samt flera blogginlägg. Jag har så många uppslag och idéer att skriva om men tyvärr desto mindre tid och ork. Om jag ska vara tråkrealistisk är det antagligen bättre att strumporna blir sorterade än att jag bloggar (t ex om stumpsorteringen) även om det skulle vara en mer stimulerande uppgift att få formulera sig i text...

En fantastisk sak som hänt under den senaste veckan är att småtvillingarna upptäckt varandra. Mitt hjärta smälter när de får ögonkontakt och ler sina vackra leenden.

Ärevarvsrekord

Bland de som deltog i IF Drotts ärevarv 2017 fanns även min fantastiske son Gabriel som sprang 21 varv för att därigenom dra in pengar till föreningens verksamhet. Han kom med på bild i artikeln "Nytt ärevarvsrekord för Drott" i Österbottens tidning. Gabriel har nummer 25 på sin tröja.

Hela 140 löpare deltog i IF Drotts ärevarv, vilket var nytt rekord. Foto Jonas Brunnström

Grötbullar och krupp

Ambitionsnivån för dagen är lågt satt eftersom vår fyraåring haft krupphosta i natt med följden att hon vid midnatt fick åka in till akuten och inhalera adrenalin samt få flytande kortison. Dessutom är minstingarna inne i en utvecklingsfas som medför att de ofta är missnöjda och vill ha ständig närhet. Detta innebär att jag långa stunder blir sittande med dem i famnen. Så idag har vi vi har inte ens gått utanför dörren utan istället satsat på att se två filmer (Paddington och Dumma mig) med fruktstund i pausen. Vår kulinariska lunch har bestått av den fantastiska rätten havregrynsgröt med lingonsylt.

En småtvilling i bärsjalen och en utplacerad med storasyskonen.

Efter en dag som denna börjar till slut även amningsdimmiga mammor klättra på väggarna. Så när skolbarnen började droppa in bestämde jag mig resolut för att vi ska baka grötbullar av den överblivna gröten. Det här med att baka är mitt sätt att hitta ett giltigt skäl att fly från andra trängande hushållsgöromål (som att städa badrummen eller vika tvätt). Så sagt och gjort.

Grötbullar går oftast åt i ett huj, men är goda och saftiga även efter några dagar.

Grötbullar med havregryn
50 gram jäst
3-4 dl havregrynsgröt
50 gram smör
3 dl mjölk
1 dl sirap
1,5 tsk salt
2 dl grahamsmjöl
12-15 dl vetemjöl

Smält smöret och värm tillsammans med mjölken till 37 grader. Smula ner jästen och lös upp den i en liten mängd av degvätskan. Blanda sedan i en köksassistent med gröten (som också ska vara ljummen), grahamsmjöl, sirap och salt. Tillsätt till att börja med ca 1 liter vetemjöl och arbeta degen på låg hastighet i 5 min. Tillsätt allteftersom mer mjöl tills degen känns smidig och börjar släppa från bunken. Låt degen jäsa under handduk i 30-45 minuter. Stjälp sedan upp degen på ett bakbord och forma till bröd eller bullar. Låt jäsa ytterligare 30 min. Grädda bullarna i varmluftsugn på 200 grader i ca 12 min. Fördela degen på tre bakplåtspappersklädda plåtar med tolv bullar på varje och grädda dem samtidigt. Den nedersta plåten kan då behöva några minuter extra för att bullarna ska få fin färg. Samtidigt som degen jäser brukar jag ta mig an diskberget och röja upp i köket.

Av hjärtans lust

Av hjärtans lust betyder "av hela sitt hjärta, ivrigt, med fart, med kläm, med brio, med förtjusning l. hänförelse, con amore, så det står härliga till" (Ord för ord). Jag vill gärna att mitt liv (och min blogg med för den delen) ska kännetecknas av en sådan inlevelse och glädje där hjärtat är med.

Visst är det underbart att man med språkets hjälp kan förmedla så mycket hjärta! Notera gärna att påföljande uppslag i ordboken börjar med hjärtevarm.

Par i tvillingar

När vi hämtade ÖT i brevlådan idag möttes vi av av en stor bild av våra småtvillingar på tidningsomslaget samt två hela uppslag om vår fina familj. Artikeln "De fick par i tvillingar" går att läsa i sin helhet i Österbottens tidning. Text: Sofia Grankull. Foto: Jonas Brunnström.

OMTUMLANDE, MEN ROLIGT. Magdalena Belhoucine i Jakobstad har blivit mamma till fem barn inom fyra år. De yngsta, Aron och Simone, är familjens andra tvillingpar inom tre år. Storasyster Naima, 9, tycker om att hjälpa till med de små.

"För barnen var det helt självklart att det kom två bebisar på en gång." /Magdalena Belhoucine

"Det mest fascinerande med tvillingar är att man får följa utvecklingen av två helt olika individer med olika personligheter, men som är födda på samma dag." /Peter Hauptmann

Magdalena Belhoucine och Peter Hauptmann har ständigt händerna fulla. På bild Paloma, Gabriel och i Peters famn Simone.

Fakta/219 familjer har dubbla tvillingar

♥ Under 28 år har 219 familjer i Finland fått två par tvillingar. 13 familjer har fått både trillingar och tvillingar.

♥ Sannolikheten att det föds två par tvillingar i samma familj är 0,9 procent. Sannolikheten att få flerbörd (tvillingar eller fler) är 1,4 procent.

♥ Årligen får cirka 800 familjer i Finland tvillingar.

♥ I Österbotten har det fötts mellan 22 och 36 tvillingpar per år sedan 2002. I Mellersta Österbotten mellan 5 och 17.

Källa: THL/Forskningsprofessor Mika Gissler

Paloma är lättväckt, medan tvillingen Esaias behöver mer tid på sig när storebröderna Gabriel och Otto väcker dem från middagsvilan. 

I en stor familj måste alla hjälpa till. Nioåriga Naima hämtar gärna fyraåriga Regina (i bakgrunden) från dagklubben när mamma Magdalena behöver stanna hemma med Simone och tvillingbrodern Aron.

Fyraåriga Regina gillar sin Elsaklänning och att stå framför kameran. Storebror Otto tycker att bebisar är trevligare än småbarn, medan Magdalena och Peter fascineras av hur olika tvillingar kan vara.

Fakta/Familjen Belhoucine-Hauptmann

♥ Magdalena Belhoucine är 37 år och föräldraledig från sitt jobb som socialarbetare åt Kalix kommun, ett jobb hon delvis skött på distans från Jakobstad. Hon tycker om att promenera med sina väninnor, påta i trädgården, laga mat och läsa.

♥ Peter Hauptmann är 43 år och jobbar 75 procent som jubileumskoordinator på Larsmo kommun. Han gillar musik och kopplar av genom att spela trumpet och lyssna på Sveriges radio P1.

♥ Gabriel, 12, spelar piano, gitarr och sysslar med friidrott.

♥ Otto, 11, spelar piano, går på gymnastik och gillar parkour.

♥ Hannah, 10 (blir 11 i juni), går på Balatako. Hon tycker också om att vara med kompisar, bygga lego och pyssla.

♥ Naima, 9, går också på Balatako, gillar Marcus och Matinus och vill gärna börja på gymnastik.

♥ Regina, 4, går i församlingens Dagklubb och söndagsskola. Hon tycker också om att rita.

♥ Paloma, 2 (3 i maj), gillar att sjunga, dansa och spela munspel.

♥ Esaias 2 (3 i maj), tycker om teknik och att bygga med duplo.

♥ Simone, 2 månader, gillar att äta och sova.

♥ Aron, 2 månader, har samma intressen som sin tvillingsyster.

♥ Magdalena bloggar om vardagen i en tvillingfamilj på https://bigarreau.blogspot.fi.

Hattifnattarna

Idag var vi på studiebesök på tvillingarnas tilltänkta dagisavdelning: Hattifnattarna. Det är en helt nyöppnad och nyrenoverad avdelning med bara fem-sex inskrivna barn och två barnträdgårdslärare. Daghemmet har flera avdelningar men bara en svenskspråkig. Tyvärr ligger det helt på andra sidan stan, varför det inte är möjligt för oss att promenera dit. Även om pappa Peter kommer att kunna lämna och hämta dem på väg till och från jobbet är det en temporär lösning. Barnen har fått förtur och inskolningen börjar redan efter helgen - det är bara att tuta och köra! Esaias och Paloma kan vara på Hattifnattarna fram till midsommar.

Barnens spontana reaktion på Hattifnattarna är att det är jättekul att vara på dagis! De utforskar lokalerna, provleker med alla leksaker, testar barnsäkerheten på avdelningen samt leker frimodigt med de finskspråkiga barnen ute på gården. Det är knappt att de vill åka hem med mamma eftersom de fått nya kamrater. Jag blir tvungen att bära dem till bilen i omgångar. Småtvillingarna transporteras i sina babyskydd (de protesterar inte) och de stora barnen kommer med till bilen med hjälp av milt tvång samt mutor i form av bananer. Vår förhoppning är att vi efter sommaren ska få plats på ett mer närbeläget daghem.

En viktig dag

Viktig dag idag då vi ska träffa en barnkardiolog från Uleåborg som ska undersöka lillstumpans hjärta samt berätta mer om hennes hjärtfel fallots anomali. Tvillingbrorsan får följa med så att jag kan amma dem båda när de behöver mat men jag har bett min väninna passa våra småbarn på fyra respektive tvillingarna på tre år. Skolbarnen får vara hemma själva. Då det är lördag kan vi med gott samvete muta dem med både film och lördagsgodis.

En sköterska väger och mäter Simone samt tar hennes blodtryck. Sen kommer en sköterska från labbet och tar blodprov genom att picka henne i hälen. Det droppar lite blod på pappans röda pikétröja och vi skämtar om att det var tur att han valt en röd tröja idag. Proven ska visa hennes kalcium- och d-vitaminnivåer, tror jag.

Vi introduceras sedan för kardiologerna som ska göra hjärtultraljudet i ett ganska trångt och varmt rumt med skum belysning. Jag och Peter försöker förstå vad vi ser när kardiologerna zoomar in och ut i hjärtat samtidigt som de småpratar lågmält på finska (som vi inte förstår). Ibland förklarar de vad de/vi ser men mest undersöker de, skriver ut bilder och registrerar mätresultaten.

Efteråt tecknar kardiologen från Oulu en enkel bild av Simones hjärta för att förklara vad som är fel samt hur det ska åtgärdas. Hjärtat ser förhållandevis bra ut, varför kardiologerna tror att det kommer att räcka med en enda operation. Bra, tänker vi! Jag frågar om det finns risk att hennes tillstånd blir akut sämre. Deras bedömning är att det inte är troligt men att operationen kommer att behöva genomföras i år. Bedömningen är i nuläget att ingreppet blir någon gång när hon är mellan sex till nio månader gammal. Fram tills dess kommer sjukvården att undersöka hjärtat en gång i månaden samt i samband med detta även ge henne antikroppar mot RS-virus.

På grund av hjärtfelet kommer Simones syresättning sakta men säkert att sjunka och när syrenivån i blodet närmar sig 80 % kommer hon att opereras. Operationen genomförs i Helsingfors; där de öppnar hennes bröstkorg, kopplar bort hjärtat och stänger hålet mellan kamrarna med en gummibit som kallas goretex. Kirurgen kommer även att ta bort lite överflödig muskelvävnad i området vid lungartären för att förebygga stenos/förträngning. Risken för kramper bedöms vara förhållandevis låg och troligtvis kommer hon inte heller få några allvarligare blue spell-attacker då förträngning av lungartären inte bedöms vara så allvarlig att det kommer att krävas någon shunt.

När hålet mellan hjärtkamrarna stängts kommer blodet att syresättas och pumpas ut i kroppen som det är tänkt att hjärtat ska fungera. Då Simones högra hjärtkammare dessförinnan fått arbeta/pumpa hårdare än den är avsedd att göra har den blivit förstorad – liksom alla muskler blir större när de tränas – men dess omfång kommer att minska till normal storlek efter operationen.

För er som liksom jag inte minns alla detaljer om hur hjärtat normalt fungerar kan ni repetera här: Hjärta och blodomlopp.

I Helsingfors genomför de ca 30 liknande hjärtoperationer per år. Om allt går bra behöver Simone bara vara i Helsingfors i ungefär en vecka; varefter hon får komma hem med till att börja med täta uppföljningar, som glesas ut allteftersom men som kommer att fortgå under hela hennes liv. I dagsläget bedömer läkarna att hennes hjärta efter operationen kommer att fungera bra!

Jag frågar om Simone kommer att bli orkeslös då hennes syresättning försämras, men då detta sker gradvis kommer kroppen att anpassa sig till den syremängd som finns i blodet. Det kommer inte att vara som för storebror som har astma. När hans syresättning varit dåligt (kring 90 %) har han ibland varit så medtagen att han under flera dagar blivit inlagd på sjukhus.

Gällande om Simones immunförsvar kommer att vara bristfälligt anser läkarna att vi inte behöver oroa oss och att hon har samma förutsättningar som sin tvillingbror. Brässen/thymus är på plats och kommer därmed att producera alla nödvändiga antikroppar! Jag uppfattar att de känt till detta sedan länge, men att de varit så fokuserade på hjärtfelet att de inte informerat oss om vad vi kan vänta oss för konsekvenser av hennes kromosomavvikelse (22q11.2). Vi får nu beskedet att hon kan/ska vaccineras i enlighet med det nationella vaccinationsprogrammet. Skönt!

Happy Birthday

Beräknad förlossning idag men våra skruttisar har redan hunnit vara hos oss i ungefär fem veckor. Fem intensiva veckor fyllda av många olika känslor men framförallt glädje och tacksamhet över våra nya familjemedlemmar. Dagen till ära är hela familjen är samlad vid köksbordet. Glada barn och föräldrar fikar hembakade brownie/kärleksmums tillsammans med en fotograf och en reporter som ska skriva en artikel i lokaltidningen om våra dubbla tvillingpar.

Brownierecept

1. Ställ in ugnstemperaturen på 175 grader varmluft.

2. Värm i en liten kastrull utan att koka 3 dl vispgrädde och 300 gram valfri choklad. Låt svalna till rumstemperatur = en fantastisk chokladganache.

3. Till browniesmeten smältes 350 gram smör i en kastrull. Tag bort från värmen och blanda i 5 dl strösocker, 3 dl kakao, 1 tsk salt och 1 msk vaniljsocker. Tillsätt därefter 6 ägg (rör mellan varje ägg). Rör till sist i 3 dl vetemjöl.

4. Grädda kakan i en bakplåtsklädd långpanna i ca 20 minuter. Kakan är färdiggräddad när den "stannat".

5. Låt kakan svalna något. Bre över ganachen samt strössla över kokos. Skär i lagom stora bitar och avnjut med en kopp kaffe eller ett glas mjölk. Kakan blir ännu godare om den får stå en stund i kylen.

Varför blogga?

När man har tvillingar i familjen kan det vara svårt att få tiden (och orken) att räcka till. Det blir mycket fokus på praktiska saker som amning och sömn samt att få vardagen att gå ihop. I vår familj har vi dessutom dubbla tvillingpar – födda 2014 respektive 2017. Det är med skräckblandad förtjusning som vi tar oss an den utmaning detta innebär. Dubbelt upp av allt?!

Bigarreau är engelska för bigarrå.

Oavsett om tiden räcker till eller inte så märker jag att jag behöver den stimulans det innebär att formulera sig i skrift. Denna blogg skapades för att jag vill undvika att bli ”stugobränd”, vilket riskerar att ske när man som jag är hemma med barnen och inte vistas tillräckligt bland folk. Då det är min blogg förbehåller jag mig rätten att skriva om det som faller mig in, men eftersom jag är föräldraledig med tvillingar kommer jag ofrånkomligt skriva en del om hur det är att vara tvillingförälder. För att få en röd tråd i bloggen kommer jag att bakåtdatera en del blogginlägg gällande exempelvis min graviditet och andra livshändelser som jag vill skriva om.

Anledningen till att jag valt Bigarreau som bloggalias är bland annat att för att bigarråer växer i par – liksom tvillingar. I Japan anses körsbärsträdets röda frukt, som omsluter en kärna, vara en symbol för livmodern.

Med glimten i ögat brukar min man ibland säga till andra småbarnsföräldrar att ”alla borde fortsätta att få barn tills de får tvillingar”. Detta är nog inte en helt okontroversiell åsikt men det han menar är att det är en otroligt häftig erfarenhet/upplevelse att få två barn samtidigt. Om du är intresserad av att läsa min version av detta har du kommit rätt.

Catch 22

En läkare från Uleåborg ringer för att berätta att deras genetiska tester visat att flickan har en kromosomavvikelse som innebär att det saknas en liten del av den långa armen i kromosompar 22. Det är denna avvikelse som orsakat hennes hjärtfel. Deletion syndrom, CATCH 22 eller 22q11.2. Hon måste bokstavera och jag antecknar febrilt för att hålla mig flytande under samtalet. Tårarna rinner och jag biter ihop och försöker förstå. Hur kan mitt barn ha fått en kromosomavvikelse?

Läkaren förklarar att denna avvikelse i 90 % av fallen är en spontanavvikelse som inte beror på föräldrarnas arvsanlag men att vi föräldrar kommer att få träffa en genetikdoktor som testar även oss. Hur kommer avvikelsen att påverka henne? Hjärtfelet är en konsekvens. Många med 22q11.2 har även gomspalt eller bristande gomfunktion, vilket inte verkar vara fallet för vår dotter. Läkaren frågar om flickan äter bra och om hon går upp i vikt. Jag svarar att vi kämpar med att få amningen att fungera och att vi ännu måste tillmata med utpumpad mjölk. Enligt läkaren får vi räkna med att hon inte kommer att kunna amma ordentligt. Troligtvis kommer hon på grund av avvikelsen ha en långsammare utveckling och tillväxt än andra barn.

Flickan kommer att få ett för avvikelsen specifikt utseende med bland annat lågt sittande kindben och hög näsa. Ungefär hälften av de som har deletion syndrom blir utvecklingsstörda och den andra hälften blir normalintelligenta. Avvikelsen kan orsaka inlärningsproblem. Det är vanligt med ett nasalt tal, dålig hörsel och problem med tänderna. Hon riskerar enligt läkaren även att få ett försämrat immunförsvar om brässen/thymus inte är fullt utvecklad. Kalciumbrist är vanligt och kan orsaka kramper.

Det första jag läste efter beskedet var Socialstyrelsens text om 22q11-deletionssyndromet. Bilden är från en PowerPoint-presentation framtagen av The Echo Study på Cardiff University för #22qAwarenessDays. 

Läkaren frågar i slutet av samtalet hur jag mår och om jag har några frågor. Jag svarar att det var mycket att ta in och att jag behöver smälta detta. Genom hela samtalet rinner tårarna och de fortsätter att rinna efteråt då jag ska redogöra för min man vad jag fått veta. Jag hulkar fram att vår flicka har en kromosomavvikelse som kommer att ge konsekvenser för resten av hennes liv. Vi borde såklart förstått att ett hjärtfel inte kommer från ingenstans men ändå...

Att bära två

Det känns som att jag bit för bit har tvingats ge upp mig själv. Att vara höggravid med tvillingar är inte längre särskilt mysigt utan det känns snarare som att min kropp är ockuperad. ”Eftertankens kranka blekhet” får mig att önska att jag varit i bättre form innan jag gick in i graviditeten – för nu är det riktigt tungt. Varje moment i vardagen är en prövning. Sådant man vanligtvis gör av bara farten som att plocka upp något från golvet eller tömma en diskmaskin är nu ett smärre projekt.

Tvillinggravid vecka 35.

Innan frukost måste min man måste hjälpa mig på med stödstrumpor, eftersom det annars inte går att få på dem på grund av svullna fötter och ben. För att kunna klä på barnen deras ytterkläder måste jag sitta på en stol. Kroppen protesterar och jag klarar inte längre att stå böjd tillräckligt länge för att få på dem deras Kuoma-vinterskor. Om jag av någon anledning skulle hamna på golvet är jag faktiskt osäker på om jag skulle kunna ta mig upp utan hjälp. Skönt att i alla fall kunna falla tillbaka på det faktum att en graviditet inte är någon sjukdom utan en naturlig del av livet – för mitt fysiska och mentala tillstånd börjar närma sig gränsen för vad jag klarar. Jag anser för övrigt att jag – om jag överlever – förtjänar någon form av hedersbetygelse av min man för att jag återigen genomgår en tvillinggraviditet. Vad sägs om någon typ av en medalj eller kanske ett par ringar?

Flera gånger per dag måste jag lägga mig raklång på kökssoffan. Framåt kvällen klarar jag inte ens att sitta ner under en hel måltid eftersom smärtan på magen under brösten och i ländryggen blir olidlig. Det är svårt att sova eftersom händer och armar domnar. Att byta sovposition kräver en viljeansträngning. Jag kan enbart sova i sidoläge och för att byta sida måste jag först ta sats och sätta mig upp i sängen eftersom det inte längre går att helt enkelt rulla över. Det enda som lindrar något är att ligga på sidan med en värmekudde alternativt att stå i duschen och låta varmt vatten lindra smärtan. Eller möjligen att låta sig distraheras av en bra låt på stereon.

När man knappt kan andas känns det inte helt konstruktivt att få kommentarer om att ”det är lugnast så länge de är kvar på insidan”. Jag känner inte längre igen mig själv. Orken räcker inte till för vardagsgöromålen vilket skapar påfrestningar i familjen då min man inte tycker att han borde behöva städa och diska när jag ”går hemma och gör ingenting”. Jag skulle egentligen behöva sova flera gånger per dag, men detta är sällan möjligt eftersom jag har två snart treåringar och en fyraåring att ta hänsyn till samt ett gäng skolbarn som också vill ha sin bit av mamma.

Detta är att jämföra med när jag senast var höggravid med ett barn. Då arbetade jag heltid tiden ut; var på jobbet på fredagen, födde natten mot söndagen och åkte hem från förlossningen innan lunch samma dag. 2013 hade jag heller inte lika många småbarn utan kunde vila mer på fritiden...

Ärligt talat börjar jag bli förtvivlat less på att vara höggravid vecka efter vecka efter vecka – ska det aldrig ta slut. Min stolthet tvingar mig att hålla skenet uppe och försöka ”hinna med” men kostnaden är hög i form av smärta och tårar. Jag känner mig konstant utmattad, sjåpig och otillräcklig. För att inte tala om sådana trivialiteter som att det är evigheter sedan jag växte ur mina gravidbyxor och fick övergå till att istället klä mig i mjukisbyxor alternativt leggings. Och om jag inte går på toaletten stup i kvarten kan en spark inifrån magen få urinblåsan att läcka. Min kropp tar stryk och priset är bland annat bristningar, åderbråck och muskler som förtvinar.

Jag känner en stor respekt inför de människor som varje dag lever med smärta, övervikt eller andra fysiska eller sociala handikapp som begränsar dem i vardagen. Det jag får uppleva under några veckor eller månader av livet måste de tampas med varje dag, minut och sekund. Det är ödmjukande att få uppleva sina begränsningar.

Samtidigt känner jag mig välsignad. Att få uppleva två tvillinggraviditeter är få förunnat. Och innerst inne vet jag att det är värt alla vedermödor att få vara med om att ge liv åt två små individer. Jag är evigt tacksam att bebisarna mår bra och att de inte ligger i sätesbjudning utan att jag troligtvis kommer att kunna föda dem vaginalt och därmed slippa kejsarsnitt. Just nu känns det som att graviditeten har pågått i all oändlighet, men nu är det de facto inte många veckor kvar och jag kommer att klara det.

"Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att var morgon förkunna din nåd och var natt din trofasthet." /Ps 92:2-3

Idag är förresten min födelsedag. Barnen sjunger för mig på morgonen och mina väninnor kommer förbi med choklad och presenter. För en stund rycks jag upp ur gravidträsket och känner starkt en oändlig tacksamhet över livet och alla goda gåvor jag fått.