Att bära två

Det känns som att jag bit för bit har tvingats ge upp mig själv. Att vara höggravid med tvillingar är inte längre särskilt mysigt utan det känns snarare som att min kropp är ockuperad. ”Eftertankens kranka blekhet” får mig att önska att jag varit i bättre form innan jag gick in i graviditeten – för nu är det riktigt tungt. Varje moment i vardagen är en prövning. Sådant man vanligtvis gör av bara farten som att plocka upp något från golvet eller tömma en diskmaskin är nu ett smärre projekt.

Tvillinggravid vecka 35.

Innan frukost måste min man måste hjälpa mig på med stödstrumpor, eftersom det annars inte går att få på dem på grund av svullna fötter och ben. För att kunna klä på barnen deras ytterkläder måste jag sitta på en stol. Kroppen protesterar och jag klarar inte längre att stå böjd tillräckligt länge för att få på dem deras Kuoma-vinterskor. Om jag av någon anledning skulle hamna på golvet är jag faktiskt osäker på om jag skulle kunna ta mig upp utan hjälp. Skönt att i alla fall kunna falla tillbaka på det faktum att en graviditet inte är någon sjukdom utan en naturlig del av livet – för mitt fysiska och mentala tillstånd börjar närma sig gränsen för vad jag klarar. Jag anser för övrigt att jag – om jag överlever – förtjänar någon form av hedersbetygelse av min man för att jag återigen genomgår en tvillinggraviditet. Vad sägs om någon typ av en medalj eller kanske ett par ringar?

Flera gånger per dag måste jag lägga mig raklång på kökssoffan. Framåt kvällen klarar jag inte ens att sitta ner under en hel måltid eftersom smärtan på magen under brösten och i ländryggen blir olidlig. Det är svårt att sova eftersom händer och armar domnar. Att byta sovposition kräver en viljeansträngning. Jag kan enbart sova i sidoläge och för att byta sida måste jag först ta sats och sätta mig upp i sängen eftersom det inte längre går att helt enkelt rulla över. Det enda som lindrar något är att ligga på sidan med en värmekudde alternativt att stå i duschen och låta varmt vatten lindra smärtan. Eller möjligen att låta sig distraheras av en bra låt på stereon.

När man knappt kan andas känns det inte helt konstruktivt att få kommentarer om att ”det är lugnast så länge de är kvar på insidan”. Jag känner inte längre igen mig själv. Orken räcker inte till för vardagsgöromålen vilket skapar påfrestningar i familjen då min man inte tycker att han borde behöva städa och diska när jag ”går hemma och gör ingenting”. Jag skulle egentligen behöva sova flera gånger per dag, men detta är sällan möjligt eftersom jag har två snart treåringar och en fyraåring att ta hänsyn till samt ett gäng skolbarn som också vill ha sin bit av mamma.

Detta är att jämföra med när jag senast var höggravid med ett barn. Då arbetade jag heltid tiden ut; var på jobbet på fredagen, födde natten mot söndagen och åkte hem från förlossningen innan lunch samma dag. 2013 hade jag heller inte lika många småbarn utan kunde vila mer på fritiden...

Ärligt talat börjar jag bli förtvivlat less på att vara höggravid vecka efter vecka efter vecka – ska det aldrig ta slut. Min stolthet tvingar mig att hålla skenet uppe och försöka ”hinna med” men kostnaden är hög i form av smärta och tårar. Jag känner mig konstant utmattad, sjåpig och otillräcklig. För att inte tala om sådana trivialiteter som att det är evigheter sedan jag växte ur mina gravidbyxor och fick övergå till att istället klä mig i mjukisbyxor alternativt leggings. Och om jag inte går på toaletten stup i kvarten kan en spark inifrån magen få urinblåsan att läcka. Min kropp tar stryk och priset är bland annat bristningar, åderbråck och muskler som förtvinar.

Jag känner en stor respekt inför de människor som varje dag lever med smärta, övervikt eller andra fysiska eller sociala handikapp som begränsar dem i vardagen. Det jag får uppleva under några veckor eller månader av livet måste de tampas med varje dag, minut och sekund. Det är ödmjukande att få uppleva sina begränsningar.

Samtidigt känner jag mig välsignad. Att få uppleva två tvillinggraviditeter är få förunnat. Och innerst inne vet jag att det är värt alla vedermödor att få vara med om att ge liv åt två små individer. Jag är evigt tacksam att bebisarna mår bra och att de inte ligger i sätesbjudning utan att jag troligtvis kommer att kunna föda dem vaginalt och därmed slippa kejsarsnitt. Just nu känns det som att graviditeten har pågått i all oändlighet, men nu är det de facto inte många veckor kvar och jag kommer att klara det.

"Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att var morgon förkunna din nåd och var natt din trofasthet." /Ps 92:2-3

Idag är förresten min födelsedag. Barnen sjunger för mig på morgonen och mina väninnor kommer förbi med choklad och presenter. För en stund rycks jag upp ur gravidträsket och känner starkt en oändlig tacksamhet över livet och alla goda gåvor jag fått.